Historik
Få kulturföreteelser är väl mera intimt förknippade med den göingska landskapsbilden än just stengärdsgårdar (”stoingären” på dialekt). Benämningen stengärdsgård används av till exempel Emanuelsson m.fl. (1985) under det att andra författare till exempel Arnborg (1980) använder begreppet stenmur. Egentligen kunde man mycket väl kalla dem blockgärden/blockmurar eftersom den dominerande andelen utgörs av just block (=stenar > 20cm). Jag har valt att benämna samtliga stenhägn omväxlande ”stengärden” respektive ”stengärdsgårdar” som synonyma begrepp. Undantag från detta har gjort för stenhägn runt kyrkor och kyrkogårdar. Dessa benämns i texten som stenmurar. Dessutom har jag valt att benämna alla typer av stenar och block som ”stenar”. Stengärdsgården kan i Göinge vara upp till ca 200 år gammal, men många är av betydligt yngre datum (Jfr Olsson 1999). Olsson (1999) föreslår en metod att mäta åldern på dessa stengärden genom att mäta diametern på en speciell lavart.
Man vet att denna lav tillväxer med en millimeter per år. Således menar han att en lavfläck om 100 millimeter skulle vara 100 år.
Från ännu äldre tider hittar man så kallade stensträngar, vilka förmodligen aldrig tjänstgjorde som gärdsgårdar utan som troligen användes som underlag för trähägnader och som dräneringssträngar på fuktiga marker (Nilson 1997)(se också Bexell & Jensén 2001).
.jpg "Lav på stengärde kan visa åldern på gärdet")
Kring kyrkor i Göinge är det mycket vanligt med stenmurar och vi kan förmoda att flera av dessa är ganska gamla. I en bok om Öland angav författaren att det ansågs av yttersta nödtvång att bygga stenmurar kring kyrkor och kyrkogårdar med tanke på att såväl tama som vilda grisar annars skulle kunna ställa till mycken oreda. Vi kan mycket väl tänka anledningen varit densamma i Göinge, då bondgårdar låg mycket nära såväl kyrkan som kyrkogården. Bra exempel på detta hittar man till exempel i Gryt och Emmislöv medan muren är borttagen i Ö. Broby. Den försvann troligen då man rev den gamla medeltidskyrkan. Samtliga dessa byar ligger i Östra Göinge kommun.
Redan på 1700-talet höjdes röster för att man skulle hägna med stenmaterial i stället för trä, eftersom man ansåg att trämaterialet kunde användas till andra behov. Trä höll dessutom i vissa bygder på att bli en bristvara (Berggren 2001. Se också Bexell & Jensén 2001). Vi skall komma ihåg att under 1700-talet skedde en skogsskövling i Sverige som nog saknar motstycke och man kan anta att Göinge inte utgjorde något undantag. Detta hörsammades emellertid inte genast utan det var först en bit in på 1800-talet som stengärdena började uppträda i stor skala. Efter laga skifte ville varje markägare markera sina ägor och det var enklare att bygga stengärdsgårdar när bondens/torparens ägor var mer samlade (Gadd 2000).
Dessutom blev arbetskraften billigare i mitten på 1800-talet (Cserhalmi 1997). Redan tidigare hade godsen och de större gårdarna ställt som krav att deras torpare, som då inte var självägande, skulle lägga ett visst antal famnar stengärdsgård per år (Herrlin muntligen), vilket säkert inte var särskilt populärt. Från och ned 1850-talet byggdes stengärden i allt snabbare tempo. Denna byggnation pågick sedan till 1950-talet (Herrlin muntligen) och i Småland till 1940-talet (Nilson 1997). Vi kan således konstatera att stengärden byggdes i stor skala under drygt 100 år.
Stengärdenas utseende
Stengärdenas utseende har skiftat under olika tidsepoker. De första stengärdena under 1800-talet bestod av små och medelstora stenar, vilket kan förklaras med avsaknad av hjälpmedel (Olsson 1999). Bönder och torpare bar helt enkel fram materialet till den framväxande stengärdsgården. Så småningom fick man allt mer maskiner till sin hjälp, som innebar att allt större beståndsdelar ingick i gärdet.
Stubbrytaren blev den mest revolutionerande maskinen i stenbrytningsarbetet, men i Göinge hade man först i slutet av 1800-talet tillgång till den i stor skala. Vid denna tidpunkt hade också dynamiten gjort sin entré, vilket resulterade i att stengärden från denna tid ofta innehåller stenar med vassa kanter.
Stengärdsgårdarna förbättrades successivt allt eftersom man plockade mer sten på åkrarna. Visst underhåll måste dessutom utföras i stort sett årligen. De ursprungligaste stengärdena byggdes för att markera ägogränser, fägator att driva djuren i samt för att hålla kreaturen i utmarkerna inom bestämda områden. Efterhand som man plockade mer sten på odlingslotterna skedde med tiden en indelning i odlingslotter med stengärden som avgränsningar. Stengärdsgårdarna hade alltså flera olika roller, som gränsmarkeringar mellan fastigheter, som stängsel och som odlingsrösen (Gadd 2000).
Fägator i Göinge är numera på många ställen raserade och ofta kraftigt förbuskade (bild 6). Samma förhållanden gäller för stengärdena i utmarkerna. De har spelat ut sin roll och försvinner alltmer under växande mossor och ris.
Efter andra världskriget upphörde, som nämnts ovan, produktionen av stengärdsgårdar här i Göinge liksom i andra delar av Sydsverige. På 1950-talet blev taggtråden allt vanligare som stängsel i Göingebygden. I stället för att reparera de gamla stengärdena kombinerade man resterna av stengärdsgården med taggtråd, som fästes på ek- eller enestolpar. Fortfarande fanns vid denna tidpunkt mjölkkor på de flesta gårdarna och det var således viktigt att ängar och hagar stängslades väl. Likaså försågs fägatorna med kompletterande taggtrådsstängsel. Fägatan med i dag förbuskade kanter och degenererande stengärdsgårdar, användes långt in på 1950-talet då en av byns gårdar med ca 10 kor drevs morgon och kväll till ängs- och hagmarksbete. Denna förflyttning av korna var som längst hela 1 km. Under 1960- och 1970-talen övergavs allt fler ängar och hagmarker. Med denna förändring följde att stengärdsgårdar med sina taggtrådskompletteringar övergavs. Med stor säkerhet finns i göingebygden åtskilliga km rostande taggtråd utan stängselfunktion kvar längs de likaså övergivna stengärdena. Stengärdsgårdarna hade således en mycket låg status efter mitten av 1900-talet. De vittnade om bondesamhällets umbäranden och var dessutom till förfång för det allt mer mekaniserade lantbruket. Jag hörde flera lantbrukare vid denna tid säga, att antingen tar vi bort ”stoingärena” eller också planterar vi igen de små ”vångarna”. Så blev det också på många ställen i Göinge. Många stengärden grävdes ner (jämför Bexell & Jensén 2001). Stora block, som drogs upp med lastmaskiner, lades ovanpå de kvarvarande stengärdena, med den påföljd att dessa växte på höjden och följaktligen fick ett helt nytt utseende. På många ställen i Göinge, i likhet med andra ställen i Sydsverige, kan man idag se ganska stora sammanhängande fält, vilka för 30-40 år sedan var uppdelade i flera mindre odlingslotter. Borttagningen av stengärdsgårdar var omfattande under 1960-1970-talen. Landskapet blev därmed monotonare på grund av denna genomgripande förändring. En liten kuriositet är, att man redan på 1800-talet när odlingsformer och proportioner mellan olika grödor fick en likriktning i stora delar av södra Sverige, ansåg att landskapet höll på att likriktas (Gadd 2000). Skillnaden var kanske inte heller så stor mellan ett torplandskap med sina stengärdgårdar i Småland och ett motsvarande område i Göinge.
Årligen plockar de flesta lantbrukare sten på sina nyharvade eller nyplöjda åkrar. Man gör så för att skona maskinerna. Stora ekonomiska konsekvenser kan uppstå om man struntar i detta. För några år sedan hörde jag talas om att det hade kostat 17 000 kronor att reparera en tröska som skadats av en sten som kommit in i maskinen. I äldre tider plockade man sten för hand. Jag minns från 1950-talet att en man, som hette Nils Persson (han kallades av alla Isaka-Nisse) och bodde i min by Emmislöv, gick med en spann och plockade sten vid alla möjliga tider på året. De upplockade stenarna placerade han varsamt i de befintliga stengärdena. Även stenplockningsmetodiken har mekaniserats och effektiviserats. Idag plockar man sten med hjälp av traktor och lastare. Däremot tippas ofta de hopsamlade stenarna där de inte utgör något odlingshinder. Några stengärdesreparationer med hjälp av de hopsamlade stenarna förekommer inte eller mycket sällan. Dock kan man idag få ekonomisk ersättning (EU-bidrag) för underhåll av stengärden i jordbruksmark (Olsson 1999, Bexell & Jensén 2001). Detta har delvis förändrat synen på stengärdsgårdarna i Göinge och säkert på många andra ställen också.
Få kulturföreteelser är väl mera intimt förknippade med den göingska landskapsbilden än just stengärdsgårdar (”stoingären” på dialekt). Benämningen stengärdsgård används av till exempel Emanuelsson m.fl. (1985) under det att andra författare till exempel Arnborg (1980) använder begreppet stenmur. Egentligen kunde man mycket väl kalla dem blockgärden/blockmurar eftersom den dominerande andelen utgörs av just block (=stenar > 20cm). Jag har valt att benämna samtliga stenhägn omväxlande ”stengärden” respektive ”stengärdsgårdar” som synonyma begrepp. Undantag från detta har gjort för stenhägn runt kyrkor och kyrkogårdar. Dessa benämns i texten som stenmurar. Dessutom har jag valt att benämna alla typer av stenar och block som ”stenar”. Stengärdsgården kan i Göinge vara upp till ca 200 år gammal, men många är av betydligt yngre datum (Jfr Olsson 1999). Olsson (1999) föreslår en metod att mäta åldern på dessa stengärden genom att mäta diametern på en speciell lavart. Man vet att denna lav tillväxer med en millimeter per år. Således menar han att en lavfläck om 100 millimeter skulle vara 100 år.
Från ännu äldre tider hittar man så kallade stensträngar, vilka förmodligen aldrig tjänstgjorde som gärdsgårdar utan som troligen användes som underlag för trähägnader och som dräneringssträngar på fuktiga marker (Nilson 1997)(se också Bexell & Jensén 2001).
Kring kyrkor i Göinge är det mycket vanligt med stenmurar och vi kan förmoda att flera av dessa är ganska gamla. I en bok om Öland angav författaren att det ansågs av yttersta nödtvång att bygga stenmurar kring kyrkor och kyrkogårdar med tanke på att såväl tama som vilda grisar annars skulle kunna ställa till mycken oreda. Vi kan mycket väl tänka anledningen varit densamma i Göinge, då bondgårdar låg mycket nära såväl kyrkan som kyrkogården. Bra exempel på detta hittar man till exempel i Gryt och Emmislöv medan muren är borttagen i Ö. Broby. Den försvann troligen då man rev den gamla medeltidskyrkan. Samtliga dessa byar ligger i Östra Göinge kommun. Redan på 1700-talet höjdes röster för att man skulle hägna med stenmaterial i stället för trä, eftersom man ansåg att trämaterialet kunde användas till andra behov. Trä höll dessutom i vissa bygder på att bli en bristvara (Berggren 2001. Se också Bexell & Jensén 2001). Vi skall komma ihåg att under 1700-talet skedde en skogsskövling i Sverige som nog saknar motstycke och man kan anta att Göinge inte utgjorde något undantag. Detta hörsammades emellertid inte genast utan det var först en bit in på 1800-talet som stengärdena började uppträda i stor skala. Efter laga skifte ville varje markägare markera sina ägor och det var enklare att bygga stengärdsgårdar när bondens/torparens ägor var mer samlade (Gadd 2000).
Dessutom blev arbetskraften billigare i mitten på 1800-talet (Cserhalmi 1997). Redan tidigare hade godsen och de större gårdarna ställt som krav att deras torpare, som då inte var självägande, skulle lägga ett visst antal famnar stengärdsgård per år (Herrlin muntligen), vilket säkert inte var särskilt populärt. Från och ned 1850-talet byggdes stengärden i allt snabbare tempo. Denna byggnation pågick sedan till 1950-talet (Herrlin muntligen) och i Småland till 1940-talet (Nilson 1997). Vi kan således konstatera att stengärden byggdes i stor skala under drygt 100 år.
Stengärdenas utseende
Stengärdenas utseende har skiftat under olika tidsepoker. De första stengärdena under 1800-talet bestod av små och medelstora stenar, vilket kan förklaras med avsaknad av hjälpmedel (Olsson 1999). Bönder och torpare bar helt enkel fram materialet till den framväxande stengärdsgården. Så småningom fick man allt mer maskiner till sin hjälp, som innebar att allt större beståndsdelar ingick i gärdet.
Stubbrytaren blev den mest revolutionerande maskinen i stenbrytningsarbetet, men i Göinge hade man först i slutet av 1800-talet tillgång till den i stor skala. Vid denna tidpunkt hade också dynamiten gjort sin entré, vilket resulterade i att stengärden från denna tid ofta innehåller stenar med vassa kanter.
Stengärdsgårdarna förbättrades successivt allt eftersom man plockade mer sten på åkrarna. Visst underhåll måste dessutom utföras i stort sett årligen. De ursprungligaste stengärdena byggdes för att markera ägogränser, fägator att driva djuren i samt för att hålla kreaturen i utmarkerna inom bestämda områden. Efterhand som man plockade mer sten på odlingslotterna skedde med tiden en indelning i odlingslotter med stengärden som avgränsningar. Stengärdsgårdarna hade alltså flera olika roller, som gränsmarkeringar mellan fastigheter, som stängsel och som odlingsrösen (Gadd 2000).
Fägator i Göinge är numera på många ställen raserade och ofta kraftigt förbuskade (bild 6). Samma förhållanden gäller för stengärdena i utmarkerna. De har spelat ut sin roll och försvinner alltmer under växande mossor och ris.
Efter andra världskriget upphörde, som nämnts ovan, produktionen av stengärdsgårdar här i Göinge liksom i andra delar av Sydsverige. På 1950-talet blev taggtråden allt vanligare som stängsel i Göingebygden. I stället för att reparera de gamla stengärdena kombinerade man resterna av stengärdsgården med taggtråd, som fästes på ek- eller enestolpar. Fortfarande fanns vid denna tidpunkt mjölkkor på de flesta gårdarna och det var således viktigt att ängar och hagar stängslades väl. Likaså försågs fägatorna med kompletterande taggtrådsstängsel. Fägatan med i dag förbuskade kanter och degenererande stengärdsgårdar, användes långt in på 1950-talet då en av byns gårdar med ca 10 kor drevs morgon och kväll till ängs- och hagmarksbete. Denna förflyttning av korna var som längst hela 1 km. Under 1960- och 1970-talen övergavs allt fler ängar och hagmarker. Med denna förändring följde att stengärdsgårdar med sina taggtrådskompletteringar övergavs. Med stor säkerhet finns i göingebygden åtskilliga km rostande taggtråd utan stängselfunktion kvar längs de likaså övergivna stengärdena. Stengärdsgårdarna hade således en mycket låg status efter mitten av 1900-talet. De vittnade om bondesamhällets umbäranden och var dessutom till förfång för det allt mer mekaniserade lantbruket. Jag hörde flera lantbrukare vid denna tid säga, att antingen tar vi bort ”stoingärena” eller också planterar vi igen de små ”vångarna”. Så blev det också på många ställen i Göinge. Många stengärden grävdes ner (jämför Bexell & Jensén 2001). Stora block, som drogs upp med lastmaskiner, lades ovanpå de kvarvarande stengärdena, med den påföljd att dessa växte på höjden och följaktligen fick ett helt nytt utseende. På många ställen i Göinge, i likhet med andra ställen i Sydsverige, kan man idag se ganska stora sammanhängande fält, vilka för 30-40 år sedan var uppdelade i flera mindre odlingslotter. Borttagningen av stengärdsgårdar var omfattande under 1960-1970-talen. Landskapet blev därmed monotonare på grund av denna genomgripande förändring. En liten kuriositet är, att man redan på 1800-talet när odlingsformer och proportioner mellan olika grödor fick en likriktning i stora delar av södra Sverige, ansåg att landskapet höll på att likriktas (Gadd 2000). Skillnaden var kanske inte heller så stor mellan ett torplandskap med sina stengärdgårdar i Småland och ett motsvarande område i Göinge.
Årligen plockar de flesta lantbrukare sten på sina nyharvade eller nyplöjda åkrar. Man gör så för att skona maskinerna. Stora ekonomiska konsekvenser kan uppstå om man struntar i detta. För några år sedan hörde jag talas om att det hade kostat 17 000 kronor att reparera en tröska som skadats av en sten som kommit in i maskinen. I äldre tider plockade man sten för hand. Jag minns från 1950-talet att en man, som hette Nils Persson (han kallades av alla Isaka-Nisse) och bodde i min by Emmislöv, gick med en spann och plockade sten vid alla möjliga tider på året. De upplockade stenarna placerade han varsamt i de befintliga stengärdena. Även stenplockningsmetodiken har mekaniserats och effektiviserats. Idag plockar man sten med hjälp av traktor och lastare. Däremot tippas ofta de hopsamlade stenarna där de inte utgör något odlingshinder. Några stengärdesreparationer med hjälp av de hopsamlade stenarna förekommer inte eller mycket sällan. Dock kan man idag få ekonomisk ersättning (EU-bidrag) för underhåll av stengärden i jordbruksmark (Olsson 1999, Bexell & Jensén 2001). Detta har delvis förändrat synen på stengärdsgårdarna i Göinge och säkert på många andra ställen också.
